''Memento'' kan vara för smart för att bli en hit
Minne
typ- Film
- Mysterium
- Thriller
”Memento” kan vara för smart för att bli en hit
Det finns filmer som får dig att må bra: 'E.T.,' säg, eller 'Fyra bröllop och en begravning.' Sedan finns det filmer som får dig att känna dig smart, som ”L.A. Confidential” eller ”Shakespeare in Love”. Och så finns det filmer som är SÅ smarta, SÅ smarta, SÅ genialt Rubik-lika i sin konstruktion att de till slut får dig att känna dig lite dum – och älska den.
'Memento' är en av dessa filmer, och den är redan på väg mot välförtjänt kultstatus. Liksom filmer så olika som 'Being John Malkovich', 'The Usual Suspects' och 'The Sixth Sense' vågar 'Memento' dig att hänga med, smickrar dig till att tro att du har fått det susset ut och drar sedan en 11th hour sucker punch som tvingar dig att tänka om allt du har sett.
Och det gör allt detta samtidigt som den berättar sin historia baklänges.
”Memento” är berättelsen om försäkringsutredaren Leonard Shelby (Guy Pearce), en man som är besatt av att hitta den skurk som våldtog och mördade sin fru. Det finns bara en hake: När Leonard slogs mot den onde, fick Leonard en stöt mot sin knas som berövade honom hans korttidsminne. Han kan inte minnas något som hände honom 10 minuter tidigare. Han vet inte om kvinnan han vaknar bredvid är en långvarig älskare eller en kortvarig fling; han kan inte minnas, under en jakt, om han är jagaren eller jagaren. Han tvingas förlita sig på yttre kryckor som polaroids och anteckningar till sig själv i form av tatueringar strödda runt hans lemmar och bål.
Men om du inte kommer ihåg att du gjorde tatueringen, kan du lita på vad den säger?
'Memento' inleds med sin sista scen - Leonard slår killen han har varit efter hela den här tiden (jag skulle säga 'äntligen' men egentligen är det 'först'). Sedan jobbar vi oss tillbaka, scen för scen, och samlar gradvis på den avgörande efterklokskapen som Leonard saknar - en brist som dömer honom, visar det sig, att leva i en hämndlysten Möbiusremsa av djupt existentiella proportioner.
Ett tag verkar det dock som regissören Chris Nolan spelar det vanliga neonoirspelet. Det finns en trött femme fatale ('The Matrix's Carrie Anne Moss) och en skiftande bästa vän (Öber vessla och nya 'Sopranos' stamgäst Joe Pantoliano); det finns ligister som hotar och blir skjutna. Men regissören har antingen större fisk att steka eller är så charmad av sin svansätande berättelse att han inte har något intresse av den vanliga actionvinsten. 'Memento' blir, vågat, en meditation över entropi - om hur vi alla skulle ha fastnat i vanföreställningar om inte för minnet, och hur kanske inte ens minnet räcker för att rädda oss.
Det här är modiga och okommersiella punkter att ta upp, varför ”Memento” förmodligen kommer att bli stel när det breddar sig från de urbana marknaderna där det har gått ganska bra. Och det här är vad som skiljer filmen från färdiga kultobjekt som 'The Usual Suspects' eller 'Pulp Fiction': Det finns ingen visceral, känslomässig vinst i slutet. (Hur kan det vara, eftersom det är början?)
'Memento' fungerar briljant på en filosofisk nivå - jag har tänkt på det i flera dagar, i omväxlande vindar av uppfriskande och depression (ju mer du tänker på Leonards knipa, desto mer benhårdande sorglig blir den). Den visar upp ett fantastiskt skådespeleri från Pearce, Pantoliano, och särskilt Moss, vars karaktär fördjupas och förgrovs när filmen rullas upp (spolar om?). Och det är onekligen ett jäkla salongstrick.
Men i slutändan är Leonards tragedi oskiljaktig från det bländande, kalla genialitet i filmens konstruktion. Regissören Nolan har modet att neka sin publik någon form av stängning, och även om en del av mig applåderar det, önskar en annan att han inte var RIKTIGT så smart.
Minne| typ |
|
| genre |
|
| mpaa | |
| körning |
|
| direktör | |